Att stå ensam kvar...

Jag minns fortfarande den äckliga doften av gympahall! Det var någonting med dom där gråa ihoprullade "mjuka" mattorna som var vidrigt! Det stank av svett och blandat med något annat. Förmodligen det syntetiska materialet som dom gråa mattorna var gjorda av!
Hur kunde man svettas härinne? Det var ju svinkallt! Mina bara ben fick sådana där konstiga mönster i rött och blått som såg lustigt ut. Det är blodkärl men det visste jag inte då. Inte 1977 då jag stod i denna gigantiska gympahall och skulle ha barngymnastik i sockiplast och krypa i ihoprullade gråa äckliga mattor som var ihoprullade som tunnlar.
Dom gråa mattorna var klibbiga och kalla. Det gjorde ont i knäna för ibland "fastnade" man med knät och det brände istället till och man fick en rodnad på benet…
Jag tyckte inte om gympahallen. Fick obehagliga rysningar i kroppen!

Några år senare stod man där igen. Samma stank men nu uppmärksammade man även att det luktade äckligt i omklädningsrummet! Svett blandat med urin som kom från den lilla toaletten! Usch den var vidrig! Därinne fanns en kran man kunde dricka vatten ur. Man fick vrida på ett vred och då kom vattnet uppåt istället för neråt i handfatet. Dricksfontän sa någon! Äckligt sa jag!
Att dricka kallt vatten till doften, ursäkta jag menar stanken av urin är ingenting som man längtar till! Kranen till handfatet var en sådan där gammaldags dum kran som fanns i gamla hus. Farmor hade en sån! Jag gillar inte såna kranar! Dom var tröga att vrida på! Gjorde ont i handen.
I gympasalen blev obehaget värre! Det skulle spelas någon form av lagsport och man skulle välja två lag! Dom tuffa killarna i klassen räckte upp sina händer och skrek i mun på varandra: - Välj mej, välj mej…
Jag sa ingenting! Det hade nog förvånat dom om jag hade skrikit samma sak!
Jag blev alltid vald sist! Eller näst sist. Det fanns en tjej i min klass som var lite knubbig. Hon och jag brukade alltid stå sist i kön i väntan på att få bli "valda".
Vi blev inte valda. Vi stod kvar sist och det fanns inga fler att välja på! Man fick gå till det lag som redan var fullt.
Man skämdes. Inte så mycket för sej själv utan att det lag man skulle tillhöra fick ha med en börda som en annan! När man väl fick spela var det ingen som passade. Man gick omkring själv, funderade och tittade på klockan och hoppades på att "gympan" skulle ta slut!
I vår gympasal fanns det 500 steg till ribbstolarna! Jag räknade dom mitt under en brinnande innebandymatch. Jag hade ändå inget annat att göra.
Jag hade fel skor också!
Nästan alla killarna i klassen hade Nike skor. Jag hade billiga gympaskor köpta på EPA. Min mamma sa att vi inte hade råd att köpa dyra märkesskor och att jag snart skulle växa ut dom ändå. Jag tyckte det lät bra. Förnuftigt på något sätt men det hjälpte föga i omklädningsrummet som stank svett och urin. Dom andra killarna skrattade åt en för man hade "fel" skor! Det var i alla fall inte sockiplast!
Ibland funderade jag på om det var därför man blev sist när dom valde lag. Berodde det på mina skor? Nä, det tror jag inte. Jag var ganska kass på sport! Fick liksom inte chansen att visa heller. En dag skulle jag visa dom att jag visst kunde spela fotboll eller vad det nu var för något man skulle göra. Så blev det aldrig…
Idag är man förälder och man kan läsa att det har hänt massor av saker i skolan! Jämställdhet, man ska inte mobba, alla är lika mycket värda… Det känns skönt! Visserligen finns samma gympahall kvar men jag har sett att det finns nya kranar. De gråa mattorna vet jag inte om dom finns kvar men dom är förhoppningsvis utbytta! Det känns härligt och som att det finns hopp…

Igår kom min dotter hem från skolan och sa att hon blivit vald sist på gympan…