Tröskel, tröskel på vägen där...

Som ett barn på Julafton. Spänningen känns likadan, fast mer ångestfylld. Tröskeln! Måste kliva över den där jävla tröskeln. Just nu känns den som 2 meter hög. Jag sitter inte i rullstol, men tröskeln är svår!
Tror på det, ser ljuset och tror på mej själv. Jag kan, jag vill och jag vågar. Känner mej som Stig-Helmer. -Jag är inte rädd…jag kan jobba…
Jag har tagit ett beslut idag. På tisdag den 18/5 2010 ska jag gå till jobbet igen! Dagen efter Norges nationaldag som inte har ett skit med detta att göra.
På tisdag ska jag jobba igen! Vet att jag fixar det. Känns som längesedan. 2 månader och 7 dagar!
Min arbetsuniform ska på igen! Känns nytt och jävligt skrämmande, men samtidigt vet jag att jag klarar det. För helvete man! Jag fixar det. Vet redan nu att jag inte kommer sova natten innan. Så har det varit en tid. Sömnen har blivit lidande. Man kan inte sova ibland.
Jag ska dit
Hur ska dom reagera när jag kommer? Vågar dom prata med mej om det som hänt? Vågar jag säga nåt? Känns som tiden varit emot mej men när jag ser tillbaka känns det som tiden gått snabbt.
På tisdag kliver jag in i det ångestladdade landskap som fått mej att gå därifrån. Är jag en idiot? Som kliver in tillbaka? Tillbaka i helvetet…
Så känner inte jag. Känner mej bräcklig men samtidigt starkare än någonsin. Jag har lärt mej tro! Tro på mej själv! Måste se möjligheter och förändringar…
Jag har inget att bevisa för någon annan. Inte något alls. Den enda som behöver bekräftelse från mej är jag själv! Ska bara ta mej över den där tröskeln. Jag vet redan nu att på tisdag kommer den växa från 2 meter till 3 meter. Men jag ska över… sen blir det lättare. Det måste vara så, måste vara lättare sen, hoppas jag. Annars blir det en lång tid hemma. Blir det så, vet jag att jag fixar det med, men jag tror på mej själv nu…måste tro…måste fixa det…
För helvete man…på tisdag kör vi…